Mina tankar de senaste dagarna

Jag är så förvirrad. Ena dagen känner jag si och så och andra dagen något helt annat. Det är ingenting nytt, har väl alltid varit så men känns som coronan förstärker även den sidan inom mig. Jag tänker på massa saker hela tiden. Tänker på studier, arbete, framtiden, relationer, förändring, även barn?! Varför ska jag i hela fridens namn tänka på barn när jag inte har någon alls avsikt att ens fundera på sådant de kommande tio åren i mitt liv? Är ej intresserad punkt slut. (Kom inte och säg ”du skulle ju vänta minst tio år minns du…” om jag för nån anledning ändrar mig om några år, för det får jag om jag så känner någon vacker dag.) Finns det on/off knapp för ens egna tankar, berätta mig snälla?

---

Ingen känner mig. Inte ens min mamma, inte ens min pojkvän. För hur skulle de ens kunna känna mig, är min spontana tanke, ni kanske inte fattar vad jag menar men för mig är det solklart. Jag är alltså inte alls samma person med människor omkring mig jämfört med när jag är alldeles ensam. Det är den ensamma jag som är min riktiga jag. Ingen känner mig alltså. Och jag kan inte heller beskriva mig själv så bra att de nånsin skulle kunna förstå. Märkligt va? Underligt, verkligen. Men solklart ändå. Kanske är det därför jag alltid känner mig lite utanför? Lite off? Jag är helt enkelt aldrig 100% mig själv när jag umgås med andra. Det är som om det vore lättare att andas när det enda jag har nära mig är mig själv och min andning.

---

Har en enorm längtan bort. Minns den känslan sedan barnsben, nej, kanske inte barnsben riktigt men tidiga tonåren. Det är svårt att förklara, vet inte varför jag känner så, försöker klura ut det men så stora och allvarliga traumor har jag väl ändå inte från barndomen. Eller har jag? Hur vet man sånt? Men har alltså kännt så här tusen gånger tidigare men har fortfarande inte kommit på hur jag ska kunna motstå dessa tankar. En gång lämnade jag en person som jag var djupt förälskad i, bara för att ”jag kände att jag måste göra det”. Jag ville inte göra det men gjorde det ändå, det var som om nån sa till mig att jag måste göra det. Och jag lydde order.

Längtar bort nu också. Jag vet inte vart, men till en plats som heter ”bort”. Jag försöker, jag verkligen försöker, att övertala mig själv att jag har det bra. Jag har haft det så mycket värre. Jag har det bra, jag behöver inte fly.

---

Jag vill köpa (ärva?) ett lantställe. Där skulle jag odla alla möjliga grönsaker och örter som finns. Där skulle jag äntligen kunna skriva den där jävla boken som jag hela mitt liv har drömt om att skriva. Jag behöver ett lantställe för att kunna skriva en bok, känns det som just nu. Imorgon kanske behöver jag en fyr? Inte tackar man nej till sånt heller. Men fast jag är uppvuxen på en ö med havet bakom varje tänkbara hörn så vill jag gärna ha ett lantställe på så platt ställe som möjligt och med bara trädgård och åkrar runt huset. Varför, vet jag inte. Kanske som kontrast mot det livet jag tidigare haft, mycket möjligt.

---

Det vackraste jag vet just nu är människans hud. Kanske försöker min hjärna meddela mig något om att jag måste släppa folk nära mig? Att jag, trots min vilja att vara ensam, behöver närhet? Huden berättar så mycket, samtidigt ingenting, om människan. Alla ärr, fräknar, sår… Man undrar, tror sig att veta, men vet ingenting.

---

Hur har en människa som hatar turister hamnat att studera turism? Det är en bra fråga. Kan enligt min nyaste erfarenhet om turister här på min ö berätta att turister ej har någon vett i sina skallar. Nej, nu överreagerar jag och ganska starkt också. Men lika smarta som vi, lokala befolkningen, kommer de aldrig att bli. Fick nämligen vänta 20 min på vajerfärjan på grund av turister som inte förstod att man ska trycka på en knapp för att kalla på färjan efter kl 22. I och för sig märkte jag inget heller, och först efter 15 min började jag bli fundersam, men sen såg jag färjan att slå på lamporna och börja köra mot hamnen. Så får väl skylla lite på mig själv också, men egentligen är det turisternas fel, såklart. Hur visste jag då att de var just turister? Det vet man bara. Det syns på dem. (Skäms förresten otroligt mycket när folk som jag känner men som inte längre känner igen mig kollar på mig som om jag vore en turist. Ska fan tatuera Gustavs kommunvapen på pannan min så vet alla att byn är lika mycket min som deras!)

(Är ej 100% seriös med min hat mot turister. Men man blir bara automatiskt så när man växer upp på en ö med 900 invånare och sen varje sommar kommer det helt plötsligt samtidigt över 10 000 människor hit och tror att det äger hela världen. Nej usch för sånt.)